Sommarresan går alltid mot havet. Vilket hav som helst,det spelar ingen roll.
Jag har alltid älskat havet, eller Sjön, som vi sa hemma. (Alla sjöar kallades vid namn - Muskan, Styran - men "ut på sjön" var Östersjön.)
Det är något magiskt med vatten till horizonten, sanden, klipporna, sjöfåglarna, vinden, bruset och himlen. Det är inte bara vackert - det är grundläggande. Människan har alltid levt vid vatten och det känns.
Allt blir lugnare i mig. Vågskvalpet saktar ser både hjärtrytm och handlingar. Saker och ting ter sig mindre allvarliga i förhållande till det stora blå.
Att sitta mellan strandrågstussar på en sandstrand en morgon och titta ut över havet är oslagbart. Tårna gräver sig genom morgonljumma ytsanden, ner till den svala. Handen plockar förstrött efter små släta stenar och havet andas frid. Våg efter våg sköljer upp på stranden i en trygg rytm. Blicken söker sig mot horizonten, där vatten möter himmel och allting börjar.
Av jord är vi inte komna. Vi är komna av vatten.
Och ända sedan den första organismen krälade upp på land, har vi haft ett behov av vatten. Jag känner det i varenda fiber av min kropp.
Nu kan jag inte skriva längre. Jag måste ta av mig min strandklänning och bada naken i morgonsolen innan någon annan vaknar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar