Rädsla är helvetet på jorden

Vi tog hem en liten kattunge till vårt hem för en tid sedan. Hon var ca tolv veckor gammal, liten och späd. De två stora katterna i huset blev livrädda. Så fort hon klev in i samma rum, kröp de ihop och fräste. De såg skräckinjagande ut, men det var inget tvivel om saken: De var rädda.

Jag tänkte lite på det.
Gör inte vi människor också så?

När ryter jag åt mina barn? När jag är rädd att de ska skada sig, att de ska ha sönder något eller när jag är rädd att vi ska komma försent. Allt detta är mina rädslor. Skadade barn, saker som inte går att ersätta, komma för sent.

Nästa gång Maken röt åt barnen, var det plötsligt också tydligt att det grundade sig i rädsla. Sedan såg jag på Monkey World om insocialisering av nya apor. Samma där: Bråk pga rädsla.

När är en hund farlig? När den är rädd.
När blir det krig? När en nation är rädd för att en annan ska attackera.

Jag tror att det är så: Ilska grundar sig i rädsla. Rädsla är motsatsen till kärlek.

Och vi är rädda alldeles för ofta.
Jag ser det varje dag. Rädda människor, som är rädda på jobbet, rädda att inte räcka till, rädda att förlora sina älskade, rädda för att bli fattiga eller sjuka. Och rädslan är en farlig kraft... Den gör att vi handlar utifrån försvarsposition i stället för att öppna armarna och ta emot det som universum vill ge oss.

Jag tror att rädsla är helvetet.
På jorden och i efterlivet, om vi låter den följa med så långt.