Ok. Här kommer en saga.
Så Gud skapade människan, knådade ihop en lerklump och tänkte: Jag ska sätta det gudomliga ljuset i denna varelse. En liten, liten låga som alltid brinner, som knyter den här lilla entiteten till mig och till alla andra skapelser.
Och så blåste Gud in ljuset i människan. I Bibeln kallas det ljuset "Heliga ande", i andra religioner och livsåskådningar kallas det allt ifrån "ren energi" till "inre själv".
Människan levde upp, kände sig besjälad och besläktad med alla varelser. Hon var gemenskapsorienterad, tänkte på gruppen och allt omkring henne lika mycket som på sig själv. Detta eftersom hon var medveten om att allt omkring henne var HON, bara åtskilt fysiskt. Spirituellt, psykiskt och emotionellt är alla ETT, så att skada någonting i sin omgivning är att skada sig själv. Därför blev hon omtänktsam, eftertänksam, kärleksfull, andligt medveten och ödmjuk.
Hon började leva av jorden, av växterna och de andra djuren, men det tog emot. För människan ville bara vara i ljuset. Hon ville hela tiden känna sig som ETT, med Gud, med alla andra varelser, med det gemensamma och gudomliga. Vardagen, själva överlevandet, kändes oviktigt. "Bäst mår jag ju när jag är i ljuset - och dit kommer jag efter min död." Dessutom blev det svårt att äta både djur och växter, eftersom det är delar av henne själv. Maten växte i munnen på henne, hon slutade ta hand om sin fysiska kropp och hon tynade snabbt bort.
Gud såg att det inte var ett framgångskoncept. "Vad ska jag göra för att hon ska vilja ta hand om sig själv, vårda sitt liv?" Gud försökte igen, men talade nu om för människan att hennes uppgift var att leva, att det var syndigt att dö i förtid. Människan levde på, försökte göra sin plikt och leva, allt enligt order. Men bördan och tvånget gjorde henne olycklig, skulden över att inte vilja leva var tung att bära och hon dog ändå i förtid, olycklig och med misslyckandet målat över hela sin kropp.
I ett tredje försök tänkte Gud ge människan mindre ljus, men insåg snabbt att utan livsljuset, inget liv.
Gud funderade. Här måste alltså till ytterligare en kraft, för att skapa livsvilja. Och så uppfanns egot, överlevnadsinstinkten.
Egot är motkraften mot det gudomliga, en kraft som sätter varelsen själv i första rummet. "Mina behov, mina känslor, mina andetag." Den visade sig vara en stark kraft, som verkligen gjorde människan villig att leva. Nu ville varelsen äta, bruka jorden, må gott och ta hand om sig själv. Det var en god kraft, som skapade balans i människan. Gud såg att det var gott.
- - -
I många religioner och livsåskådningar pratar man så mycket om att hitta gudsljuset, att känna communis, att vara ETT. Egot ses som en ondska, till och med djävulen i oss, frestelsen.
Jag håller inte med.
Självklart behöver vi båda dessa krafter. Vad som däremot också står klart, är att vi behöver ha dessa i BALANS. Om egot tar över, tänker vi för mycket på oss själva. Vi lever på bekostnad av andra, kort sagt. Men om ljuset, gudomligheten premieras för mycket, kan vi inte överleva.
Vår själs uppdrag är att ha en mänsklig upplevelse, och för att klara det, behöver vi både och.
Själ och handkraft.
Hjärta och hjärna.
Stilla oss och göra.
Känsla och tanke.
Intuition och planering.
Vänster och höger.
Utan balans mellan dessa krafter, är vi inte hela. Vi kanske känner oss olyckliga, ofullständiga. Jagar vidare mot nästa sak som vi behöver, nästa relation som ska uppfylla oss, nästa erövring, nästa uppdrag. Allt för att fylla tomrummet inuti.
Det rummet är dock inte tomt. När vårt fokus är alltför materiellt, är det lätt att tro att det är tomt, eftersom det inte är möblerat med saker. Det är ett rum som är fullt av ljus, gudomlig närhet, det gemensamma som binder oss samman. En annan slags materia - energi.
Och för att blir varse det ljuset, måste vi göra mindre och känna mer. Flytta fokus från hjärnan till hjärtat. Eller som man säger i yoga: Vägen till att känna gudomlighet går genom hjärtat.
Hjärtchakrat är kopplingen mellan våra nedre chakran, de som styr grundläggande behov, sexualitet och jaget/personligheten, och våra övre chakran, de som styr kommunikation, intuition och kreativitet/helhet. Hjärtat är bron emellan dessa, balansen.
Genom balans i vår fysiska kropp når vi alltså vår innersta kärna, som är vår kommunikationskanal med allt annat levande.
Därför tror jag att det är viktigt att också erkänna egot, att inte utmåla denna kraft som ond eller hotfull. Visst, överproduktion av den för oss ifrån det gudomliga, men i lagom dos är den absolut nödvändig.
Det är överskott av ego (och frånvaron av gudomlighet) som ligger bakom krig, maktspel, osämja, våldtäkter och allt annat som vi vanligtvis ser som "ondska". Överskott av ego skapar rädsla. Rädsla för att inte överleva, att inte ha tillräckligt, att bli förbigången, att inte kunna försörja sig, att inte få leva som man vill, att inte kunna äta sig mätt, att bli överkörd. Därför förstår jag absolut behovet av att minska denna kraft. Den tenderar att ta över... Men kom ihåg: Utan den överlever vi inte. Det är dock var och ens eget jobb att se till att vi har balans mellan dessa krafter: Ego och gudomlighet.
Och ni som är kristna: Den är givetvis sänd av Gud, den också. Om Gud är allsmäktig, är allt sprunget därifrån. Att kalla något för ondska eller Djävulen, är att förminska Gud. Att säga att egot eller livskraften är fel, är att spotta på skapelsen.
Vi är alla ett.
Allt är kommet från samma källa.
Och allt behövs - i rätt dos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar