Facebookångest

Överallt hör man om den: Facebookångesten.
Folk mår dåligt när andra verkar ha så fantastiska liv.

Jag vet inte vad de har för vänner.
Mina vänner skriver minsann lika delar om saker de gör, saker de tänker, när de mår skrutt och när de mår bra. Det är en spegling av livet i stort.

Dessutom är det väl självklart att folk skriver när de har gjort något!
"Vad gör du" står det i statusraden.
Det är också svårt att skriva något när man inte har gjort något, inte har tänkt något och inte mår på något särskilt vis.

Somliga har ångest för att "alla andra" skriver så fyndiga statusar.
Andra har ångest för att "alla andra" uppdaterar så ofta.
Några har ångest för att "alla andra" är så positiva.

Äh – lägg ner!
Hur i hela fridens dar klarar dessa människor av livet?
Det är ju samma där.

Det är så här det är.
Man träffar inte heller folk ute IRL som mår skit.
Av den enkla anledning att de är hemma och mår dåligt.
Folk är ofta på väg någonstans när man springer på dem på stan.
Av den enkla aneldning att annars hade de varit hemma.

De som får ångest av Facebook, får säkert ångest av den verkliga världen också. Kanske har de dock lärt sig behärska den då.

Det här ligger ju i självkänslan och självförtroendet hos ångestmänniskorna.
De tror att de är sämre, att de gör sämre och att de därför är mindre värda.
För att själva må lite bättre, vill de gärna påpeka:
"Värst vad du är aktiv då."
"Jaha, du uppdaterar ju hela tiden. Har du inget liv?"
"Skriver du om allt du gör, typ äter frukost och så?"

Häxan Surtant.
Eller hon i Kamomilla stad: Om bara alla var som jag, så skulle allt va bra. Men ingen annan är som jag och ingenting är bra. Usch!"

Och bara för att klargöra: Det är ingen tävling.
Facebook handlar om att umgås med folk man annars inte hade träffat, att dela vardagen med de som är för långt bort, att sprida information/marknadsföring om saker man gör, att skriva ner det som är i huvudet just nu.
Fattar man inte glädjen med det, så kan man ju avstå.